Nyhetsbrev 1

Nyhetsbrev SEF januari 2018


GOTT NYTT ÅR TILL ALLA!!

Hejsan eftersöksjägare, och ni som vill bli det! Vi i styrelsen har bestämt, för det kan man göra i styrelser, att vi ska skriva varsitt nyhetsbrev, och trycka på några eftersöksrelaterade frågar som vi personligen brinner för. Här kommer mitt!

Varför misslyckas eftersök?

Som bekant består ett eftersök av flera delar. En olycksplats, en spårning, ett avlivande (om det inte är ett dödsök, en friskförklaring – eller ett misslyckande). Problemet är ju att det räcker med att man inte lyckas i en del för att slutresultatet ska misslyckas. En orsak, tror jag, är att många tränar fel. Man har fel målbild. Vi utbildar oss till dödsöksspecialister.

Bättre målbild.

Om vi börjar från syftet: att avliva ett skadat, lidande, djur. Ett djur som inte bett om att bli påskjutet eller påkört. (Och då är det väl vår förbannade plikt som människor att bidra till att rätta till detta så gott vi kan. Och ingen är ju bättre på det än vi.) Att avliva ett skadat djur, alltså. Dödsök, när man finner ett dött djur i slutet av ett blodfyllt spår, är inte lika viktigt, eftersom det då inte handlar om ett djur som lider, det handlar mer om att ta tillvara på en resurs. Tillbaka till avlivandet. Vad behöver vi, förutom en bössa och en offensiv inställning? Jo, en hund som markerar var djuret befinner sig. Exakt var, inte på 20 meter när. Vi behöver en ställare (eller ”avslutare” i vissa situationer). En hund som är duktig på detta, som är modig nog att arbeta nära, som har förmåga förfölja och ställa om när det bär iväg. Och som är uthållig när föraren har långt att traska. Problemet är det faktum att man inte kan vara bäst på allt. Om ställaren är fena på att ställa är det inte osannolikt att den är mindre bra på att spåra. Dessutom är den, i fallet spetsarna, avlade att inte följa ett specifikt spår utan att leta upp första bästa vilt av rätt art. Den behöver hjälp att ta sig i en position så att inte ens den hunden, ta en jämthund eller laika som exempel, kan misslyckas med att finna rätt djur, alltså det skadade. Inget annat. Den behöver hjälp av en spårare! Detta är alltså spårarens viktigaste uppgift: Att se till att ställaren finner rätt djur. Att ta ekipaget hela vägen från olycksplatsen till, eller tillräckligt nära, det skadade djuret. En väl så krävande uppgift. Misslyckas spåraren, ja då misslyckas även ställaren. Vi finner aldrig rätt djur.

Sedan finns det hundar som gör allt själv. Men även för dessa gäller ju detta grundupplägg. Hunden måste spåra från olyckan till djuret, och där anta rollen som ställare.

Tillbaka till det där med målbild. Målbilden, det vi tränar för, måste vara att göra det som krävs för att avliva ett skadat djur. Inte leta upp ett dött. För den som har vad som krävs för ett benskjutet vildsvin är dödsök dödsenkelt. Den som däremot ser själva spårarbetet som målet, och inte sätter in detta i sitt sammanhang, kommer aldrig att bli annat än en ”dödsöksspecialist”! Vi kan aldrig spåra ihjäl djur.

Sedan finns såklart massvis av följdfrågor, t ex de vanliga: ”när ska man då påbörja eftersöket?” eller ”när ska man släppa?”. Dessa frågor är egentligen mer kluriga än vad många vill göra dem till, då de beror så mycket på situationen och, inte minst, ekipaget. Men de, liksom frågan ”hur ska man då träna detta effektivast?”, är andra frågor och de tar vi vid ett annat tillfälle. Till exempel vid vår träff på Fredskog i april!

Torkel Norling, för SEF

KOM IHÅG:

ATT BETALA IN MEDLEMSAVGIFTEN SENAST 28 FEBRUARI 2018

PÅ BG 101-0404, OCH ANGE MEDLEMSNUMMER PÅ INBETALNINGEN

Sv.EftersksföreningenHunden Ingo med gris